8. apr, 2022

Tiden går !

Ja, det kan man väl säga. Imorgon, 9 april, är det 52 år sen min första Pembroke föddes. Cassimar Celebration, en lugn värdig kille som hjälpte mig genom tonåren och som jag hade så otroligt mycket roligt med. Vi tävlade i både lydnads och bruks, och han var fantastisk. Ingen utställningshund dock, men då var jag mest intresserad av lydnadsträning. Jag växte praktiskt taget upp på Brukshundklubben,det blev min tillflyktsort under tonåren. Bara ett år senare så kom nästa Pembroke, Cassimar Firecrest. Han lärde oss så mycket, svår att träna för han gjorde som han ville. I 12 år gick han upp på borden och tog det han ville, kom bara på inkallning när det passade honom eller när han visste att vi hade godis i fickan. Min mamma, Björg på Kennel Wee-folk´s, gick kurser med honom, tror dom gick 3 nybörjarkurser och efter det, fick han den lägsta poängen i klubbens historia! 🤪 Älskade hund. 

Efter det så tog det fart, det kom in en omplaceringstik från kennel Dainty´s, som vi inte fick några valpar i. Sen kom Newfoundland in i mitt liv, men Pembroken fortsatte att vara i centrum. Jag hade tidigt en väldigt klar uppfattning om hur en Pembroke skulle se ut, och jag hittade vad jag sökte i början av 80 talet på Kennel Siggen. Mamma köpte in Siggen´s Night of Excitement och sen köpte jag in Siggen´s Pearl. Det blev start för både Kennel Wee-folk och Kennel Igro´c. Nästa månad är det 35 år sen vi hade första kullen, och det har sedan blivit 32 kullar hos mig, och 3 kullar hos min mamma. Min mamma Björg gick bort för ett par år sedan och hon fattas mig givetvis. Vi har haft så mycket roligt tillsammans i Corgi världen, jag vet att jag sa på hennes begravning, att hon var inte bara min mamma utan vi valde varandra. 

Jag brinner för rasen och jag har svårt att se mig utan en Pembroke. Just nu har jag tre hundar hemma, och jag njuter när jag tittar på dom. Att se en fin Pembroke, är något jag lever länge på, men jag är inte så lätt flörtad. 😋 För mig så är huvud och utryck extremt viktigt, jag tycker att så mycket av rasens personlighet ligger i uttrycket. Jag dras mer till hanhundar och har alltid haft minst en hane i min flock. Just nu lever jag med Collin, och där kan vi snacka om uttryck!! Han har ett klassiskt fint huvud, med underbart uttryck och ett härligt leende. Ja, jag tycker att Pembroke kan le. 

Det känns så roligt nu när världen öppnar sig och vi kan börja åka på utställningar igen och förhoppningsvis se lite fina hundar. Framför allt ser jag fram emot att se lite av Collins avkommor i sommar, på bild ser det lovande ut. Hoppas vi ses i sommar, ha en fin Påsk!!